minani

Det finns för mycket retards där ute som sitter och kollar på amerikanska collegefilmer och blir inspirerade. De tror på fullast allvar att en supernörd får skolans snyggaste och blir super cool. Verkligheten är besk för Er det är bara att inse.

Så himla krystat och se en retard som man vet alltid har vart en retard försöker bland nytt folk.

Försöker att vara normal. Men att vara normal för en retard är onormalt så det blir så uppenbart. Det gör ont i mig när jag ser dem försöka, jag skäms åt dem och låtsas att jag inte ser igenom fasaden.

Retardens klimax är ju när någon normal köper deras oäkta beteende.

Men det brukar sällan vara så länge och slutresultatet blir alltid den samma.

Retarden inser att han är retard och accepterar det.

Något som skulle vara grymt pretentiöst är ju om en normal låtsades vara retard och försöka imponera på retardsen. 

Den frågan ställde vi när vi skulle rekrytera personal i somras.

Hade jag fått den frågan på en arbetsintervju skulle jag svara:

-Stress är bra, det får mig att fokusera mer och ta i lite mer.

Skulle jag fråga min läkare den frågan skulle han svara:

-Utslagen på din hakan.

Jag hade länge sett framemot dessa intensiva veckor. Massvis med stora bokningar. Viktiga kundmöten. Tex affärslunchen med TeliaSoneras styrelse, det var mäktigt.  Men nu när jag är mittuppe i högtrycket så vill jag bara trycka på paus eller snabbspola framåt.

Frälsningen kom imorse när jag kom till jobbet.

Där står min nya röda tjänstebil i min alldeles egna parkeringsficka.

Mitt namn står både på registreringsskylten och parkeringsplatsen.

Känner mig som en riktig artist.

Kom nyss hem ifrån ett kundmöte. Ett kundmöte som var minst sagt underligt.

Kunden var ifrån Norge. Varifrån Norge vet jag inte men det måste ha vart Norges motsvarighet till Hagfors.

Han var otydlig och törstig. Vi hade mötet på koriander, ett möte där vi skulle gå igenom ett upplägg. Han kollade på min skiss i ca fem sekunder och sa:

-         Vill du att vi ska ta detta? (på bonnorska)

Självklart svarade jag. Mötet över!

Skönt tänkte nu behöver jag bara snacka skit i tio minuter och sen dribbla mig ur och hemåt.

Icke denna norrbagge var på sitt törstigaste humör.

Jag hade svårt att tyda vad han försökte säga och inte blev det bättre för varje fernet och öl han svepte i sig.

Fick chansa när det gällde att svara honom. Jag höll mig till ja och nej, trodde att jag skulle ha 50/50 men märkte att oddsen var lägre än så. Ju längre kvällen löd desto fler chansningar gjorde jag.

Efter två timmars konstant gissande så listade jag ut vad jag kunde svara utan att svara fel.

Det var:

Ja, allt är relativt...

Och

Svårt att säga vad tycker du...

Allt slutade väl, jag fick min underskrift redan efter 20 sekunder. Resten var en jobbig transportsträcka.