minani

Är det inte konstigt att man aldrig inser vad man har förens man förlorat det?Hemskt, varför kan man inte inse att man är världens lyckligaste och förstår värdet i det man har.Jag gjorde inte det, så här står man och inser att man har mist det värdefullaste man har haft hittills i sitt liv.Och inget kan man göra åt det. Lätt och vara efterklok men det hjälper inte. Något som verkligen inte hjälper är att låsa in sig och gråta bort det. Går inte! På utsidan ser allt ok ut men det är på insidan det tär så hemskt mycket.Ställer mig själv frågan varför om och om igen. Det jobbiga är att någon annan kommer att ha det jag en gång hade. Och det är folk som gör allt för att jag inte ska få tillbaka det jag en gång hade. Bara det knäcker en.Jag har kommit till insikt att det jag har förlorat är förlorad för alltid. Känns jätte besvärat att intala sig själv det hela tiden men det är ren fakta. Min mamma är världens klokaste människa och hon säger alltid till mig att här i livet får man ingenting, man förtjänar saker och ting. Ibland önskar man att åtminstone kunde snabbspola framåt nu när man inte kan dra tillbaka tiden. Men det går inte att fly undan verkligheten. Sånt är livet. På ett ögonblick gå från världens lyckligaste kille med långsiktiga planer för tre stycken till och vara en bedrövad kille som ensame tar dag för dag.